Igår fick Fullerö besök av den kände ornitologen Leif Carlsson som entusiastiskt berättade om sambandet mellan dubbeltrasten, misteln och linden. Detta är ett försök att återberätta en del av vår konversation, med stöd av en artikel av Leif Carlsson i tidningen Sveriges Natur.
Vi tittar upp mot en hög lind full med mistlar i ett av de glesa skogspartierna söder om slottet där korna går på bete om sommaren. Leif pekar på en dubbeltrast som flyger förbi med sin utmärkande flykt i bågar och säger lite poetiskt att den har skrivit ett kontrakt med misteln. Misteln knyter dubbeltrasten till sig genom att mata den genom vintern. Dubbeltrasten sår i gengäld nya mistlar.
I alla fågelböcker står det att dubbeltrasten är en flyttfågel – en sommargäst i Sverige mellan april och oktober med sina vinterkvarter i södra Europa. Leifs undersökningar har dock visat att det finns några få dubbeltrastar som bryter mönstret. Vinter efter vinter trotsar de kylan och sitter som uppburrade bollar i en lind och äter mistelbär. De försvarar sitt lilla vinterrevir frenetiskt mot konkurrenter. Ju längre vintern går, desto mer blir trastens vinterträd behängda med något som liknar kletiga spottloskor. Det är trastspillning: sega strängar av mistelfrön och klistrigt fruktkött. Fröna passerar oförstörda genom trasten och klibbar fast på grenar och kvistar där växten kan slå rot. Med andra ord bidrar trasten till mistelns spridning och överlevnad.
Misteln (Viscum album) är en halvparasit som i Sverige allra främst växer på lind. Den tar vatten och salter från sitt värdträd, men får tillräckligt med energi genom fotosyntes tack vara de vintergröna bladen, något som uppfattats som magiskt av tidigare kulturer. Misteln är mycket sällsynt i Norden och har försvunnit från många områden. På och runt Fullerö finns några av de största och tätaste bestånden av mistlar i Sverige. Leif förklarar att det till stor del beror på att större herrgårdar inte behövt lövtäkt av lindar och därför har mistlarna kunnat överleva genom århundradena.
1 comment